Anne-Marie Hylander

Minnestal för Anne-Marie Hylander vid begravningsceremoni 4 januari 2023 Författat av Bosse Jag vill tacka livet Som har gett mig så mycket Två versrader. Tio ord. Och en sammanfattning över ett liv på mer än 92 år. För så var det. Mamma Anne-Marie var tacksam för ett långt och innehållsrikt liv Exakt en vecka innan mamma avled sa hon till mig från sjuksängen: Jag har skrivit min dödsannons. Det skall stå: Jag vill tacka livet, som har gett mig så mycket. Då kändes det ändå som att rehabiliteringen efter den stroke hon drabbats av gick åt rätt håll. Några dagar tidigare pratade hon på att vi snart skulle behöva handla och hur fint det skulle bli att komma hem till lägenheten igen. Men hon var samtidigt förberedd för något annat, och som vanligt i hennes liv var det med ordning och struktur. När jag träffade henne några dagar senare, två dagar innan hon avled, tittade hon på mig och sa: Har du kollat upp texten? Jag visste vad hon menade och svarade ja, mamma. Hon såg nöjd ut, lade sina händer på bröstet och slöt ögonen och jag fick en känsla av att en av de sista pusselbitarna i hennes liv just då föll på plats. Så här efteråt känns det som att det var där och då vi tog farväl av varandra. Jag vill tacka livet. Två ord som hon ofta använde var pigg och aktiv. Även om hon de sista åren inte orkade lika mycket som förr var det inget fel på aktiviteten. De dagar hon sov framåt niotiden tyckte hon att halva dagen gått förlorad. Och hon skötte sig helt själv, utan hemassistans, i fyrarummaren på Tingsgatan. Fast i höstas förbjöd jag henne uttryckligen att själv putsa de stora fönstren. Men jag tar bara ett fönster om dagen, blev svaret men efter det tog hon hjälp med både städning och fönsterputs. Stroken kom oväntat och då blev det dramatik på riktigt. Mamma och f.d. arbetskamraten Harriet hade planerat att åka och handla och Harriet pratade med mamma på telefon 45 minuter innan. När Harriet kom till lägenheten fattade hon och den goda grannen Nancy misstankar eftersom mamma inte öppnade. De slog larm, brandkåren bröt upp dörren och det blev iltransport med ambulanshelikopter till Örebro. Helgen innan hade jag och mamma haft ett fantastiskt telefonsamtal. Sedan pappa Klas gått bort pratade vi mycket med varandra på telefon, oftast varannan dag, och ofta i långa samtal, något som jag idag sätter så oerhört stort värde på att vi hann att genomföra. Vi diskuterade högt och lågt, samhällsfrågor och politik och en hel del släkthistoria. Vid det aktuella helgsamtalet hade vi en lång diskussion om den nya regeringen vi hade inte samma uppfattning i sak men stor respekt för våra olika synpunkter. Och så pratade vi på Degerfors IF:s möjligheter att hänga kvar i Allsvenskan med bara en match kvar att spela. Hon hade stenkoll på både Degerfors IF:s och seriekonkurrenternas tabellplacering inför avgörandet eftersom hon så väl visste att hela hennes familj var degerforssupporters. Anne-Marie tillsammans med pappa Gustaf och mamma Agda bodde först i Jössefors, men flyttade lite senare till huset på Hagagatan 14. När Anne-Marie var tolv år avled mamma Agda efter en kort tids sjukdom. Livet vändes upp-och-ner, inte bara av sorg efter en saknad och älskad mamma utan också av en rad praktiska saker som var tvunget att lösas. Bara en sådan sak som att pappa Gustaf arbetade skift vid massafabriken i Jössefors. Vissa veckor med nattskift och det var en stor utmaning för en tolvårig flicka att vara ensam på natten, även om det fanns andra hyresgäster på bottenvåningen. De nätter åskan gick och Gustaf arbetade var hon välkommen till grannen på nedervåningen. Genom en stor ekonomisk uppoffring från Gustafs sida kunde Anne-Marie ta realexamen där trädgårdens många krusbärsbuskar var en viktig del av finansieringen av realstudierna. Senare kom Anne-Marie att göra världens godaste krusbärssaft så det här med krusbär gick i arv på något sätt. Kanske var det de speciella förhållandena under de tidiga tonåren som formade henne till den självständiga person som hon var livet ut. 16 år gammal fick hon första anställningen, på dåvarande Eskilstuna-Boden. Ungefär samtidigt hade hon spanat in en åtta år äldre man, eller kille som vi säger idag, i söndagsvimlet på stan. Vi pratar naturligtvis om min pappa Klas. Han var från början inte alls intresserad det skiljde ju trots allt åtta år mellan dom men det växte fram något och de blev ett par. 1951 gifte de sig och 1955 kom enda barnet. Arvsordningen gjorde att mamma och pappa Gustaf ägde huset i Haga gemensamt. Då var det naturligt att familjen Hylander bodde på ena våningen och min morfar på den andra. När Gustaf avled i början av 70-talet tog vi över hela huset, men det var ett opraktiskt hus och framför allt en krävande tomt med mycket stora höjdskillnader. Mamma körde bil till nästan 90 års ålder men hon backade aldrig ner i garaget. Det överlät hon till andra i familjen. Med tiden ville de ha ett mer lättskött hus och köpte en bostadsrättsvilla på Prästängen. Och det dröjde inte länge innan Anne-Marie var ordförande i bostadsrättföreningen. Inte oväntat eftersom hon var bra på att både ordna saker och att förhandla. I äktenskapet med Klas var det hon som tog ut kompasskursen och Klas litade på hennes orienteringsförmåga. Men det fanns också tillfällen när hon gärna ville sköta i alla fall delar av orienteringen för resten av familjen, och det gjorde att det några gånger skavde på förhållandet mellan mig och mamma. Men över tid hittade vi alltmer rätt i positionerna, vi kom varandra allt närmare och den sista saken redde vi ut så sent som i somras. Efter Eskilstuna-Boden blev det enbart statlig tjänst framöver. Först på Televerket. Minns så väl det som hände i telesalen de gånger jag satt och väntade på att mamma skulle sluta för dagen. Samtal till Stockholm klart i hytt 2 kunde det meddelas från högtalaren. Tekniken har gått framåt sedan dess! 1964 började hon på Arbetsförmedlingen och här blev hon kvar till pensioneringen. I huvudsak på Förmedlingen i Arvika men hon hann också med några år som föreståndare för Förmedlingen i Årjäng. Att vara arbetsförmedlare var helt klart ett jobb som passade henne. Och samma år, 1964, började en ung Harriet Lindberg på förmedlingen i Arvika. Anne-Marie och Harriet blev som parhästar på jobbet och det växte också fram en stark vänskap privat, som fortsatte efter att först mamma och därefter Harriet gått i pension. Kanske var det ödet som gjorde att det var Harriet som var på plats och larmade vid stroken. När pappa avled var det ett hårt slag för mamma men jag tycker att vi som familj fanns där för henne. Hon var glad för barnbarnets Johans skull och stolt över hans arbete som fastighetselektriker på bergborrspecialisten Epiroc i Örebro och hon uttryckte sin belåtenhet över de vuxna samtal hon och Johan hade. Hon och svärdottern Inger diskuterade bl.a. kultur. Och strax innan pandemin var mamma, jag och Inger på en underbar kulturutflykt när vi först besökte Monica Fjaestad i Mangskog och därefter tillbringade ett par timmar på Rackstadsmuseet. Och så drack vi kaffe hos Monica Fjaestad, för att dricka kaffe var viktigt för Anne-Marie. Och i somras var jag och mamma i Karlstad. Nya stödstrumpor storlekstestades och två nya peruker provades ut och köptes in. Bilen parkerades i närheten av Resecentrum och på väg till frisörskan promenerade vi genom Karlstads centrum där Anne-Marie med sin rollator höll god fart. Och så drack vi förstås kaffe, denna gången i Mitt-i-city-gallerian. Påväg till caféet spanade hon in i ett skyltfönster och konstaterade oj, vilken snygg klänning. Jag höll inte med och så skrattade vi åt det att vi hade så olika smak när det kom till mode. Anne-Marie älskade annars kläder av märket Gudrun Sjödén, oftast mönstrade. Och när jag träffade Gudrun Sjödén själv på ett medieevent jag tror det var Årets Mappie på Grand Hotell var det naturligtvis väldigt roligt att berätta detta för mamma. Och i garderoberna på Tingsgatan hängde fina Gudrun Sjödénkollektioner, allt färgmatchat. Så när klädkoden här på begravningen är färg är det ett fint sätt att hedra mamma. Och så måste vi förstås komma in på alla vänner och sociala kontakter. Vännerna var så många att det var knepigt att hålla koll på alla. Det var många namn som nämndes och intressant att det också kom nya vänner över tid. Men så kom pandemin och ställde till det. Både jag och mamma såg pandemin komma och vi var snabbt överens om att nu var det på allvar. Hos mamma fanns det en rädsla över att bli smittad men också en bedrövelse över att inte kunna umgås med familj och vänner som förut. Men som vi sa, gick det att klara sig under andra världskriget med ransonering av det mesta borde en tid av pandemi gå att härda ut. Vi kom att följa samma mönster med så få sociala kontakter som möjligt. Hon började handla maten på nätet men upptäckte att det var nästan folktomt på Stora Coop tidigt på lördagsmornarna och då tog hon rollatorn och gick dit. Jag träffade henne utomhus i trädgården vid Tingsgatan och det gick ju bra det också. När vaccinationerna kom igång och restriktionerna avvecklades var mamma riktigt lycklig. Nu kunde hon återigen träffa alla sina vänner. Mycket kaffedrickande blev det! Och då tackade hon livet. Igen! Så Anne-Marie från din familj med Bosse, Inger och Johan. Tack för allt! Och vila i frid. Varsågod, Arja Saijonmaa. Det här är för dej, Anne-Marie!

Vi minns dig med värme käraste Anne-Marie. Du gjorde som mycket gott för oss.